Lite blandat.
Nyss hemkommen från mina kära systrar. Sitter nu är och äter en väldigt sen frukost, med blandade tankar i mitt huvud.
Hur länge, är länge? Hur vet man var man har folk runt omkring sig? Om man inte vet när man kan lita på någon... Har inget bra svar.. någon?
Till nästa sak.
Jag ska nt säga att jag haft det svårt, men har nt heller haft det lätt. Ni som tagit är tid att lyssna på min skit, vet att allting som hänt gjort mig rädd, att möta allt omkring mig.
Jag menar svek, saknad, hat? Det sätter spår. Det sätter djupa sår. Som liten ska man nt känna sånt där.
Jag vill inte sitta här och klaga nu, men just nu måste jag bara.
Jag tror att allting har en mening. Men vissa saker kan man nt hitta meningen på. Även fall jag tror att allt som hänt, allt som känns jobbigt, har utlöst vart annat.
Svek blev sorg, saknad blev hat.
Hatet jag kände till mig själv, gjorde att enda utvägen var att skada mig själv. (iaf kändes det som bästa lösningen då) Det blev en tillflykt att försvinna in i min egna lilla värld, där inget ont kunde komma åt mig. Den person som kan dra mig ur den lilla bubbla, jag skapade för att skydda mig själv, ska jag aldrig lämna. Den person är värd allt.
För det krävs förståelse. Det krävs väntan. Det krävs tålamod. Men tro mig det går. Ett tag var jag inte den jag är idag, ett tag syntes märktes hördes jag. Ingen kunde missa att jag var där. Det där vill jag hitta igen, men det krävs som sagt lite hjälp på traven.
Jag är nt blyg, nt egentligen.
Nästa fundering.
Varför blir man den man är? Är det pågrund av upplevelser, eller föds man till en person?
Och slutligen.
Att säga är en sak, att göra är en annan.
Med orden "positiva tankar" avslutar jag detta något onödiga inlägg. :)
